Ja nu börjar det väl bli dags att försöka summera min upplevelse av maratonmarschen.
Jag hade en väl genomtänkt plan. Från starten och så länge som jag gick så skulle jag med gärna mellanrum skriva ner mina tankar och upplevelser om loppet. Hände det? Näppeligen!!! I början hade jag fullt upp med att insupa atmosfären och njuta av att allt äntligen hade startat. Allt det jag planerat för och längtat efter. Sedan var det väl en period då jag helt enkelt glömde bort det och sista tredjedelen av min promenad så orkade jag helt enkelt inte. Då hade jag fullt upp med att bara ta mig framåt. Men ni ska få en sammanfattning av loppet om än icke-strukturerad och med minnesluckor.
Sista dagen med packning. Jag tycker bilden visar rätt bra på hur stressad, halvt panikslagen och rätt helt galen jag var! 🙈😂
Ja packningen var väl inte riktigt lika i sista minuten som det var inför WOP men ändå aningens i sista minuten. Vi hade försökt ställa om dygnet med resultatet att jag sovit mindre än på väldigt länge. En bra tanke som kanske inte blev perfekt utfört kan man nog sammanfatta det som.
Inför loppet som även var en sorts avslutning för laget då vår tanke med bildandet av laget var just inför MM så köpte jag varsin present till lagmedlemmarna. Det ska man väl ändå göra som lagledare tycker jag. Tjejerna fick varsin underställströja i merinoull från Kari Traa och Mattias en motsvarande, icke rosa, från ett märke jag inte minns namnet på just nu.
Med på packningen var även mitt motivationskort. Det fick jag från Jënni från pace on earth ett par dagar innan start där hon önskade mig lycka till på maratonmarschen. Jag bara älskade citatet och bestämde mig för att det skulle med. Under själva marschen så var det faktiskt rätt många personer som kom fram och ville läsa. Det var lite roligt!
Så blev det då äntligen dags för avfärd mot Stockholm. Efter en hel del velandes (mest från min sida) så blev det slutligen tåget med en bokad taxi som stod och väntade på oss utanför centralen. Det gick väldans smidigt måste jag säga. Jag åkte tom första klass. Alldeles ensam var jag där uppe i vagnen. Det var faktiskt första gången för mig. Jag passade på att lyssna på ljudbok och bara slappna av. Sååå skönt var det!
Väl på centralen mötte vi upp resten av laget samt Niclas som skulle dela taxin med oss.
Före starten var det väskinlämning, nummerlappsuthämtning, genomgång av regler osv. Men roligast av allt var ju att Mattias, som fyllde 40 år, blev intervjuad av mannen med rösten, Mr. Gjutarenäfve. Efter det så stämde alla upp i sång för honom. Vilket minne! Kanske mest för oss runt omkring då Mattias inte såg heeelt bekväm ut i rollen. Men väljer man att spendera sin jämna födelsedag med 250 andra människor så får man nästan räkna med att bli uppvaktad på något sätt, eller hur!?! När sången och hurrandet dött ut så skålade vi i laget och Niclas i alkoholfritt bubbel.
Jag har tyvärr varken kort eller film på detta då jag var fullt upptagen med att hålla i bubbelflaska och glas. Har du som läser tagit kort eller filmat den här händelsen så skicka det gärna till mig!
Så gick startskottet och alla var iväg.
Det var ju roligt att gå genom Stockholm på ett sätt men vandring i stadsmiljö är ju inte riktigt min grej. Men det var supertrevligt att träffa lite folk och prata! En stor eloge till de funktionärer som jobbade för att vi skulle komma fram så säkert som möjligt! Trots tydliga instruktioner före start om att ledet skulle bestå av max två personer i bredd så skulle jag gissa på att snittbredden bestod av 5-7 personer… Det är ju lite synd! Inte bara för att man stoppar upp för cyklister och andra fotgängare, riskerar att bli påkörda utan framför allt att tiden man kan få på tjejbajamajan alt diket blir ju så himla mycket kortare än om man gör ett smalt men långt led. 😉 Det är helt enkelt bättre rent taktiskt att inte gå så himla många i bredd!
Det blev en hel del kort tagna så här i början men efter hand så blev jag bara sämre och sämre på det. Inte helt ok för den som är inofficiellt ansvarig för våra sociala medier men man kan ju inte alltid ligga på topp… 😬
Här i början hade jag mina nyinköpta armkompression. Jag tänkte dels att de skulle hjälpa mina soleksem som jag har på underarmarna att slippa bli exponerade för solen men även att de kanske kunde hjälpa mig från att svullna så otroligt mycket i händer och armar. Jag såg ju inte riktigt klok ut på WOP nämligen! Det blev tvärt om. Händerna svullnade rätt snabbt och jag funderade hur tusan det här skulle gå. Det är ju otroligt obehagligt att ha händer som ser ut som handbollar! Då kom mina kära lagkamrater med det smarta tipset att jag skulle ta av mig kompressionen och se vad som hände. Händerna blev typ 90% återställda. Svullnaden gick ner rätt snabbt och höll sig borta. När jag kände att de började svullna så gick jag en bit som en gibbonapa med armarna rakt upp över huvudet. Kanske inte den snyggaste gångstilen men å andra sidan så är jag ytterst tveksam till att MM-deltagare är kända för sin snygga gångstil. De flesta har tillslut ett rätt säreget sätt att förflytta sig framåt på! 😄
Ganska snabbt i tävlingen så passade jag på att ta ett par idolbilder. Först på Denise som kom hela vägen från USA för att gå marschen. Den stackaren fick nöja sig med min knackliga engelska när jag översatte vad Christer Janzon sa före loppet när han berättade om regler och saker att förhålla sig till. Men hon verkade nöjd och jag var lite stolt över mig själv som faktiskt pratade så pass mycket engelska som jag gjorde. Jag har ju inte använt något annat språk än svenska sedan jag gick ut gymnasiet -02. Denise var grym och kom till Mariefred om jag inte minns fel. 18 timmar. En otrolig bedrift!
Sedan fick jag även en bild på mig och vinnaren Agne Truss. Agne är min stora idol! Hon har ju kommit tvåa två år i rad och i år fick hon äntligen vinna. En otroligt välförtjänt vinst! Agne har liksom en stuns i steget när alla andra släpar fram sina fötter. Hon är även otroligt glad, ödmjuk och trevlig! En härlig och imponerande person helt enkelt!
Ja vad hände mera…?
Efter ungefär fyra timmar hade jag blåsor på tårna. Fötterna hade jag tejpat och lyckats riktigt bra med. Men tårna hade jag inte förberett på annat sätt än klippta naglar och tåstrumpor i coolmax samt ytterstrumpor i ull. Tårna var inte riktigt med mig under den här promenaden kan man säga! Jag kommer inte ihåg om jag började ta toatid för att fixa fötterna nu eller efter första supporterzonen. Första toastoppet var i alla fall runt en kvart långt. Det var mycket att sticka hål på. Försöka placera naglarna där de ska sitta. Ja, naglarna var ju ytterst på dessa stora blåsor så när jag spräckte blåsorna så åkte ju naglarna runt lite som de kände för. Efteråt smorde jag in och gjorde ett strumpbyte när jag ändå höll på.
Tå 1,2 och 5 på båda fötterna var de som var drabbade. Jag tror att jag kommer tappa alla de naglarna. Det här är fötterna 14 timmar efter att jag brutit. Blåsorna är punkterade säkert sju gånger vid det här laget men fyller på sig ändå med jämna mellanrum. Fötterna är svullna. Vänster mera än höger men i stort så mår fötterna ändå rätt bra vid det här laget. Japp, jag bröt för tidigt!!!
Vi gick förbi Vårby gård. Wow, det här måste jag ta kort på tänkte jag. Det sjunger ju Love Antell om. Jag skulle berätta för Anne om det och sjunga lite av sången. Hahaha, jag mindes ju bara Vårby gård. Så jag sjöng hmhmhm på Vårby gååååård för henne. Det irriterade mig otroligt mycket eftersom jag under en period för några år sedan lyssnade en hel del på Love. Inte förrän ett dygn efteråt kom jag på att det var ”pokerkväll” (tror jag i alla fall 😬😄) istället för hmhmhm.
Kusinen Lena körde dam-bajamajan de första 12 timmarna. En av många otroligt härliga funktionärer. Glad och peppande! Jag såg att Marthina åkte med henne ett tag i alla fall. Det var otroligt synd att hon inte kunde gå i år! Ett tjockare pannben än Marthinas tror jag aldrig att jag skådat. Ja om man inte räknar med Romans pannben. Debutanten som krigade sig in på en tredjeplats. Han och Marthina verkar ha fått liknande pannben i livets lotteri. Sedan har de lite olika fysiska förutsättningar som kanske gör att de kommit olika långt i tävlingen men jag beundrar bådas prestationer enormt!
Först i den här bildserien har vi två andra favoriter för mig. Stefan och Linda från laget walking dead. De är så himla trevliga och glada! Kunniga och begåvade de med! Haha ja enligt mig så var väl de allra flesta som gick just den typen av människor. Men Linda och Stefan har jag träffat tidigare bland annat på WOP och de är supergoa! Linda är otroligt grym! Även där kan vi snacka pannben! Hon har sprungit 100 miles på löpband!!! Grymt, eller hur!?!
Så mycket längre än den här skylten som det står Nykvarns kommun på kom jag inte. Jag bröt 49 minuter efter supporterzonen i Nykvarn. Är jag nöjd med min prestation? Ärligt talat inte alls!!! Jag fick i alla fall en bronsmedalj men pga mig så nådde inte laget sitt mål på 24 timmar eftersom jag var den tredje att bryta. Det är otroligt surt! Tror jag att jag hade klarat 24 om jag verkligen hade försökt. Nej, det tror jag inte men jag bröt för tidigt. Jag hade svårt att hinna med ledet ett tag efter Nykvarn och då bestämde jag mig för att bryta. Det var en av anledningarna som var ok för mig att bryta på. Det hade jag ju tänkt ut innan. Det var bara det att när jag väl ville bryta så fanns det inga toa-bilar att bryta i så det var bara till att fortsätta gå. Under tiden så piggade benen på sig lite. Jag joggade ju konstant i över en timmes tid men jag hann ju med och det krampade ingenstans. Blåsorna var ju inte så roliga men jag kunde ju överleva det problemet. Men när jag väl tagit beslutet att bryta så satt det liksom där i huvudet och jag följde den planen. Fasen liksom! Jag har ju fortfarande ont i tårna idag en vecka efter men jag kan ha skor på mig och jag kan gå några km utan problem. Nästa år ska jag inte bryta förrän jag får ordentliga problem! Nu ska här tjockas till pannben under det kommande året, för så här kan vi ju inte ha det!
Besviken bild från brytbilen efter 12 timmar och 49 min.
Jag får nog avsluta inlägget här trots att jag märker att jag missat en massa. Det får helt enkelt bli en fortsättning för nu är inlägget otroligt långt och jag börjar få kramp i fingrarna. Nu önskar jag er alla en härlig fredag!
0 till 24 