Elins upplevelse av Walk of Pain

Det hela började tidigt, tidigt en morgon i en liten stad som kallar sig för Sveriges närmaste. Vi talar såklart om Enköping. Mattias och Elin sov i godan ro när de plötsligt blev väckta av ett hemskt läte från mobilernas väckningstjänst. De satte sig käpprätt upp i sängarna och studsade ut i lägenheten för att göra det sista med packningen och förberedelserna inför den tidiga resan till vårens höjdpunkt, Walk of Pain.

Haha, nu orkar jag inte historieskriva längre. Sorry för den något oseriösa inledningen men jag behövde få igång hjärnan och fingrarna till att börja skriva och ibland är det lättare att göra det som om det vore någonting fiktivt jag skriver än att direkt börja rapa upp fakta ur huvudet.

Strax före 04:00 ringde väckarklockan. Jag fixade till mig. Dvs dusch, smörja fötter, tejpa, vaselin mellan skinkorna, smörja med solskydd osv osv. Även det sista av packningen skulle ner i väskan. Maten som jag kvällen innan spontant hade slängt ner i vagnen på maxi. Ingen planering av den med andra ord. Jag kan återkomma till just maten lite senare. Det jag kan nämna redan nu är att jag till maratonmarschen kommer ha med mig ungefär hälften så mycket energi som jag hade till WoP. Nu en vecka efter starten så håller jag fortfarande på att försöka äta slut på det jag hade med mig till Gagnef.

Vi hämtade Anne vid stationen, lite senare än överenskommet. Att det ska vara så jäkla svårt att komma i tid ibland!!! En snabb tankning av den blåa blixten så var vi iväg.

Ja eller kanske inte riktigt… Vi åkte kanske 500 m till donken för kaffe och frukost. Det funkade ju bevisligen bra med en andra frukost från donken sist jag och Mattias gick långt, så varför frångå ett vinnande koncept. 😄

Resan upp gick bra! Jag körde och Mattias var typ kartläsare. Anne tog tillfället i akt och fick sig ett par timmars extra sömn. Smart drag av henne!

Vi kom upp till ett vackert Dalarna. Solen sken och det var lite småkyligt tyckte jag. Det blåste en del men väderleksrapporten såg positiv ut. Inget regn i sikte förrän mitt på dagen på lördagen. Det var ju helt ok för mig eftersom jag inte hade några som helst förhoppningar om att gå så pass långt.

Väl framme på parkeringen så träffade vi bland annat medlemmarna i laget walking dead. Stefan, Linda, Beatrice och Stefan. Ja, de gillar att heta Stefan i det laget. Tyvärr kom inte deras tredje Stefan till start och inte heller min kusin Lena. Det var jättetrevligt att träffa de personerna som jag i stort sätt enbart haft kontakt med över Facebook och messenger!

Vi hämtar ut nummerlappar, packar in supporterväskorna i släpkärran de ska åka i och lyssnar på när de informerar om loppet.

Starten kändes lugn och avslappnad. Det är ju inte direkt någon rusning och vassa armbågar i ett fotrally. Jag vet inte om det har att göra med att man ändå inte vinner någonting på det eftersom det inte handlar om att ta sig en sträcka på snabbast tid. Om man undviker sådant för att man är fast med samma människor i många många timmar framöver eller om det helt enkelt är så att fotrallydeltagare är av den snällare och trevligare sorten. 😋

Vad ska man säga om själva banan då…? Den var trevlig med väldigt vackra vyer! Det var ett litet (31 startade) och intimt lopp. Alla var supertrevliga! Eller de som jag pratade med var det i alla fall! 😄 Jag är ju en person som är lite blyg till en början och inte alltid har jättelätt med konversationer med personer jag inte känner. Däremot tycker jag att det är otroligt trevligt när folk kommer fram till mig och startar ett samtal! Det var det många som gjorde här. Tiden gick förvånansvärt snabbt tycker jag! Det var ju så trevligt!

Ni ser ju på bilderna, svensk sommar när den är som bäst! I början var det som sagt lite kallt när det blåste mycket så kläderna åkte lite på och av. Men är inte det typiskt svensk sommar så vet jag inte vad som är det. 😄

Vid två mil påtalade jag för de andra att jag redan hade ordentligt med blåsor på fötterna. Jag tyckte ändå att jag hade förberett mig mycket med smörjning, tejpning osv. Men jag tror att mina fötter som vanligtvis är otroligt känsliga nu efter i stort sett 3,5 månad i sängen har blivit som små babyfötter. Så mjuka och ömtåliga.

Jag valde att börja gå i mina saucony. De är ingådda och mjuka. Lite mindre dämpade än både Hoka och MBT. Jag tyckte att det funkade rätt bra. Jag lyckades få till snörningen på ett bra sätt och fötterna var inte för varma. Visst fick jag en del blåsor men det var helt klart hanterbart. Efter sex timmar i supporterzon så bytte jag till mina Hoka bondi 6. De är bättre dämpade, vilket var väldigt skönt. Däremot så ökade bildandet av blåsor rejält. Jag tyckte ändå att de satt bra på foten de med utan att glappa på något sätt. Men fötterna tyckte inte om dem. Eller hade det kanske varit samma sak om jag fortsatt med saucony. Det kan jag ju bara spekulera om. Jag tyckte ändå att jag klarade det rätt bra. Tog toatid för att tvätta fötterna och tejpa lite på utsatta ställen men tyvärr hjälpte det inte helt, men det hjälpte till att skjuta problemen lite på framtiden.

Tillslut började de största blåsorna på hälarna att spricka. Fy, vilken obehaglig känsla!!! Jag har inte varit med om det tidigare. Det sa poff och sedan blev hela skorna blöta. Jag haltade till ett tag efteråt. Inte för att det gjorde så otroligt ont, utan mera för att det var en otrevlig känsla. När det hände för andra gången så båda fötterna var blöta och jag i samband med detta hade min tredje mentala dip så tackade jag för mig. Troligtvis hade jag kunnat gå några timmar till men jag vågade inte riskera mina fötter så pass nära maratonmarschen. Jag har inte varit med om att de mår riktigt så dåligt som de gjorde nu så jag hade ju ingen aning om hur lång tid det skulle ta för dem att återhämta sig. Det var anledningen till att jag inte kämpade på längre. Allt som allt gick jag 10 timmar och 45 min.

Återhämtningen får jag ta i ett separat inlägg.

Allt som allt så är det här ett lopp jag verkligen kan rekommendera! Otroligt trevliga funktionärer och medtävlande! Fina omgivningar, avslappnad och trevlig stämning. Bäst av allt var nog ändå bajamaja-vagnen. Den hade trappa och räcke upp till båsen. Det var så otroligt lyxigt!

Jag tänkte avsluta med lite bilder från promenaden. Jag glömde bort att ta så mycket kort som jag hade tänkt så ni får hålla tillgodo med de jag har.

Det kan hända att jag återkommer till WoP längre fram. Det kan ju vara svårt att få ner allt man varit med om på en gång. Hoppas ni blir lite sugna på att testa WoP nästa vår. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka i alla fall!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s