Min upplevelse av senaste långpromenaden (Elin)

Som jag skrivit tidigare så gillar jag ju att planera. Gärna låååångt i förväg. Planerna är oftast minst lika roliga som det man faktiskt planerar inför. Den här gången kändes det som att långpromenaden bara dök upp helt plötsligt. Eller om jag pga att jag är rätt själsligt trött just nu, bara inte orkade tänka och klura som jag brukar.

Det blev i alla fall ingenting nyinköpt till promenaden för mig. Eller jo, ett par reflexer men de råkade bara slinka med då Mattias skulle köpa sig en ny pannlampa.

I ryggsäcken hade jag med mig varmt vatten till te, en smörgås och salta bondbönor. Jo förresten, jag hade ju köpt en grej, kom jag på! Jag hade en liten påse med chips gjorda på röd potatis med mig. Saltade var de. Jag åt eller drack ingenting av detta under den första promenaden på drygt 33 km. Det var ju ganska så dumt kan jag ju säga så här i efterhand. Jag fungerar nämligen inte bra alls när jag är trött och inte bra alls utan energiintag. De två kombinerat är inte som i matten där minus och minus blir plus (kommer jag ihåg rätt där månne tro…? 😬). Nej två minus med mig blir faktiskt ett FETSTORT jätteminus! Jag är rätt medveten om det själv och brukar vara relativt bra på att undvika alldeles för stora katastrofer. Fast ibland kan nog de som finns runt omkring mig försiktigt fråga om jag inte behöver äta eller sova. 🙈😄

Men nu var det ju promenaden som skulle avhandlas, inte mina brister som person…

Innan vi åkte till Anne i Bålsta så hoppade jag in i duschen. Tvålade fötterna och fick en nagel i handen. Funderade ett tag på att fotografera min numera nakna tå men kom tillslut fram till att det nog är betydligt flera som läser bloggen som äcklas av löpar/gångfötter än vad det är som fascineras av dem såsom jag gör. Haha, fråga mitt lag om hur många gräsliga/intressanta fotbilder jag skickat i våran chat som uppladdning inför marschen. Min förlust av nageln oroade mig en del. Jag som har ganska så känsliga fötter från början behöver inte få känsligare delar precis när det är daga för långpromenad. Men det gick bra! Väldigt bra faktiskt! Jag kände inte av någon känslighet alls där nageln suttit. Jag antar att kängorna inte kommer åt lilltån på det sättet. Det var ju väldigt positivt! Nu väntar jag bara på att de tre andra blånaglarna som jag har kvar ska ta och ramla av de med. Det borde ju rätt skönt att ha det gjort kan jag tycka.

När vi startade kändes allting bra! Det var lite blött och mörkt. Men det var inte halt alls att gå. Det var skönt! Att gå och spänna sig i över tre mil var ingenting jag såg fram emot nämligen.

Helt plötsligt, jag kommer inte riktigt ihåg hur långt vi gått, så var det helt molnfritt på himlen. Det var den finaste stjärnhimlen jag någonsin sätt. Stjärnorna lyste så starkt, syntes klart och verkade vara närmre än vanligt. Vi stannade och tittade en lång stund. Vilken upplevelse! Sådant är får man inte äran att uppleva när man går dagtid, inte.

Efter två mil hade jag ont i fötterna. I fotsulorna. Det kom och gick. Någonting som bara kom och inte riktigt ville ge sig iväg var mitt ”något” sämre humör. Jag tror att mina lagkamrater märker när det kommer, för jag blir tystare och mera insluten i mig själv. Vill helst inte prata och vill absolut inte bli påhejad. Vid det här laget är det för sent att försöka fylla på med energi. Det är liksom redan kört. Jag fick i alla fall några godisbitar från Mattias och livet kändes aningens bättre en stund. Men bara en stund. Här någonstans började också temperaturen att sjunka rätt rejält.

Med ca åtta km kvar så var det en pinkpaus. En välbehövlig sådan! Strax efter att byxorna blivit uppdragna så märkte jag att en bil kröp fram bakom oss. Sa till de andra att nu blir vi nog stoppade av polisen igen. Vi blev ju det under vår första lagpromenad. Men nej, det var inte polisen. Det var en hemtjänstbil. De frågade vad vi gjorde. Vi berättade att vi var ute och gick. Motionerar ni???? Frågade de. Öööh, ja. Svarade jag. Vad gör du själv? Hon jobbade såklart. Det kan hända att jag lät lite smådryg där men det var faktiskt mitt i natten och jag hade precis fått upp byxorna efter att ha luftat underredet. Jag var inte på humör för att prata med nyfiken hemtjänstpersonal!

Sista fem kilometrarna var riktigt hemska! Det var snorhalt och jag gick typ dubbelvikt då mina batterier i lampan nästan hade slutat fungera så jag inte såg någonting. Efteråt frågade Mattias varför jag inte hade bytt. Ja, jag hade ju packat ner minst tio extrabatterier. Hm, ja, varför hade jag inte det… Jag hänvisar här tillbaka i texten till stycket där jag berättar att jag inte är den bästa versionen av mig själv når jag inte sovit eller ätit ordentligt. Dels var jag sjukt arg på den där jäkla lampan som inte lyste ordentligt. Jag tyckte synd om mina fötter som gjorde ont. Hur arg jag var på isen på vägen ska vi nog inte ens gå in på. Den hade jag nog kunnat få ett litet utbrott på om vi skulle ha fortsatt att gå längs den vägen. Till och med Mattias fick sig ett litet ont öga där inne i mitt huvud. Varför gick inte han först som hade en bra lampa! Haha, kanske för att jag hade halkat om honom när han var tvungen att stanna för att ordna med någonting. Dessutom kunde ju inte han veta att min lampa var kass. Som sagt, inte mitt bästa jag vid den här tidpunkten… 🙈 Tur att jag har världens bästa lagkamrater i alla fall!

Tillslut kom vi hem till mig. Planen var att sova i tre timmar innan vi gav oss ut. Det tog mig ungefär 1,5 timme att somna då jag frös så in i märgen och låg och skakade i sängen. Inte förrän jag slutat med det så kunde jag slappna av tillräckligt för att sova. När klockan sedan ringde 1,5 timme senare så var jag långt ifrån pigg. Mattias hade inte bråttom upp han heller. Så jag ropade ut till Anne i soffan och frågade om det var ok att skjuta upp starten en timme eller om hon ville köra första milen själv. Det blev så att vi ställde om alarmet en timme.

Under dagen gick vi tre mil till fast denna gång uppdelade. En mil och sedan paus en timme. Totalt gick vi alltså sex mil under det här dygnet och det känns ju bra! Det var distansrekord för mig.

Vad har jag då lärt mig av det här träningstillfället. Jag MÅSTE planera maten! Även om jag inte är sugen så måste jag se till att jag fyller på med vätska och energi med jämna mellanrum. Benen har blivit starkare eftersom jag kunde gå så pass långt i mina kängor utan att bli trött i benen. I början av säsongen klarade jag inte ens en mil med dem innan benen tröttnat. Jag har lärt mig att det sjukt skönt att gå i icebugs. Det gjorde jag hela andra dagen. Vilken skillnad det var att kunna gå avslappnat!

Nu ser jag fram emot nästa långpromenad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s