Bitter och besviken

img_4315

Ja, då kan man nog sammanfatta mina känslor efter långpromenaden i lördags natt. Det gick inte alls som jag hade tänkt och planerat i flera månader. I det här inlägget tänkte jag gå igenom lite vad som gick fel och försöka fundera lite på varför det gick på det sättet. Livet går ju inte alltid som på räls och det enda man kan försöka göra är ju att acceptera det som blivit och lära sig av sina erfarenheter.

Det började med att jag verkligen inte var sugen på att gå för fem öre. Jag har aldrig någonsin varit så opepp inför en promenad, varken lång eller kort. Jag vet egentligen inte varför men det kan ha berott på att jag haft riktig hemsk migrän både fredag kväll samt lördag morgon och fm. Jag lyckades att medicinera bort den men det blir liksom som att vara bakis på något konstigt sätt. Jag blir oerhört trött och huvudet känns som det är fyllt med bomull. Det tar otroligt mycket kraft och energi de gånger som jag har sådana migränattacker.

Men iväg kom vi och det kändes bra. Jag skulle ju få spendera de närmaste tolv timmarna med två av mina absoluta favoritpersoner.

Redan efter några km börjar fötterna krångla. Vid fem km har jag börjat få blåsor och efter en mil är det så illa att jag får ta av mig skor och strumpor och plåstra om fötterna. Jag går i väl ingådda skor och strumpor som jag vet brukar fungera. Ingenting nytt som borde ha givit dessa reaktioner på fötterna. När jag kommer hem så kollar jag fötterna och jag har bara en endaste liten tå som inte är täckt med blåsor. Dessutom är främre ”trampdynorna” fulla av djupa blåsor. Det här är så himla knäckande då jag haft väldigt känsliga fötter tidigare men lyckades få dem att klara långa promenader utan att få blåsor och ont. Men det verkar som de blivit extremt känsliga efter exfolieringen vi gjorde. Jag kan inte komma på någonting annat som kunnat bidra till fötternas känslighet. Aldrig en sådan behandling igen!

Jag hade även problem med andningen det liksom var svårt att andas ut och det pep och rosslade lite på slutet av utandningen. Det var jobbigt att hålla farten, vilket var konstigt då jag utan problem i vanliga fall kan gå tre mil i 11:00-11:30 fart. Efter ett par mil började jag även få ont i knäna. Detta var verkligen ingenting som jag kände igen sedan tidigare. Jag har bara fått ont i mina knän efter att jag sprungit för mycket. Jag tyckte att allt det här var väldigt underligt! Inte heller hade jag någon kämpaglöd eller go som jag brukar ha. Haha, om det inte är i slutet av en lång promenad och jag istället bryter ihop och vill lägga mig i ett dike och gråta. Den känslan kom nu redan efter typ två mil.

Dagen efter får allt det där en naturlig förklaring. Jag har nämligen feber på söndag fm. Inte konstigt att humöret och orken var låg, samt att jag hade ont i lederna.

Efter att jag varit arg och bitter klart. Ja, när jag hade insett att det inte var någon idé att gå ut och gå febrig ett par mil bara för att ge igen på fötterna, så bestämde jag mig för att ta revansch. å nu har jag bokat in ett nytt långpass. Det blir natten mellan den 7-8:e december. Alternativt en start tidigt på lördag morgon. Vi får se om det bara blir jag och Mattias eller om vi lyckas få med oss några flera. Jag ska sitta och kolla sträcka i view ranger också. Det kan ju vara roligt att inte gå längs 55:an ytterligare en gång. Vem vet, vi kanske följer bansträckningen för maratonmarschen från Enköping mot Stockholm…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s