Startskottet

Den 12/10 var det äntligen dags för startskottet för oss som lag. Vi bestämde oss för att gå sträckan Enköping till Uppsala. Helt otränade som vi var så bestämde vi oss för att gå längs med 55:an från Örsundsbro så att vi hade möjlighet att hoppa på bussen ifall kroppen eller psyket skulle säga ifrån.

Vi startade på fredag kväll kl 21:00. Vi hade alla jobbat under dagen, vilket var ett bra sätt att se hur vi skulle fungera när kropparna egentligen ville sitta i soffan och fredagsmysa. Till start kom 4/5 av laget. Glada och förväntansfulla. Den förväntade tiden beräknade vi till 12h. Inte så mycket fokus på tiden. Det var ju ändå första gången som någon av oss gick så långt så vi hade ju verkligen ingen aning om vad vi skulle förvänta oss.

img_4060-1
Elin, Martha, Anne och Mattias.

Här har vi kommit ungefär halvvägs. Det känns lite stelt i benen men som jag (Elin) minns det så var vi alla utan större besvär när vi nådde Örsundsbro. Vi stannade här en stund och stretchade och Martha bytte skor innan vi fortsatte mot Uppsala. Vi använder alla olika skor och jag tänkte att det får bli ett eget inlägg senare.

img_3429
Halvvägs i Örsundsbro.

Någon gång mitt i natten. Här märks det hur viktigt det är att planera och packa genomtänkt. Jag (Elin) hade tänkt en hel del på vad som kunde vara bra att ha. Men som vanligt så packade jag nog med mig alldeles för mycket. Ryggsäcken var för tung för antalet timmar den skulle bäras och packar man den helt full så är det svårt att hitta och få upp rätt saker. Tur ändå att den bara rymmer 12 l, annars hade jag nog tagit med mig halva skafferiet.

img_4061
Elin inser att man inte behöver ha med sig ALLT.

 

img_4062
Justering av packning.

Så här i hösttider är det viktigt att man ser till att synas ordentligt. Extra viktigt om man som vi, väljer att gå längs en väg. Vi var utrustade med reflexvästar, benreflexer samt pannlampor. När vi kommit till Ramstalund vid 05-tiden så stannade en polisbil vid oss.
-Ni syns väldigt bra, men vad gör ni? sa polisen på passagerarsidan. Vi förklarade glatt att vi tränade inför maratonmarschen och var på väg från Enköping till Uppsala. Poliserna såg lite ut som att de tyckte att vi kunde gå raka vägen till psyk. Haha, tänk att hela Sverige inte än har förstått hur coolt det är att gå ultradistanser. Vi har lite att jobba på där som representanter för just den här tävlingsgrenen. För det är faktiskt stencoolt att gå långt! Det kräver så himla mycket mera än man kan tro. Tänk på Agne och Richard som har rekordet på (om jag minns rätt) 87h och 48 min. Heeeelt galet att både kunna vara vaken så länge samt att kunna motivera kroppen till att vara i konstant rörelse under så lång tid. Med tanke på hur ont jag hade i kroppen efter 12h så vill jag helst inte tänka på hur ont det måste göra efter nästan 90h!
I vilket fall som helst så kändes det i alla fall bra att poliserna tyckte att vi hade gjort att bra jobb när det kom till att vara synliga även i den kolsvarta natten.

img_4063
Anne, Elin och Mattias syns bra nattetid.

 

img_4064
Glada miner mellan Sävja och Ramstalund.

Tyvärr var Martha tvungen att ta bussen från Ramstalund då hon började må dåligt. Bra kämpat ändå måste jag säga att gå i nästan nio timmar första gången man är ute på en långträning. Kanske lärde vi oss lite där om hur viktigt det är med energi- samt saltintag. Att det är viktigt att både förbereda sig samt underhålla det under promenaden. Det är ju sådana erfarenheter som är så viktiga att få innan tävlingen, så man kan göra allt i sin makt för att det inte ska hända där.

img_3440
Vila benen och sträcka ut ryggen var skönt!

Ungefär halvvägs mellan Ramstalund och Uppsala så fick jag mig några välbehövliga minuters vila. Jag (Elin) har sjukt ont i fötterna och ryggen är väldigt trött och gör stundtals väldigt ont den med. Här har jag varit vaken och igång i ca 30 h. Det börjar märkas på psyket. Det onda, tröttheten och känslan av att vara nära, gör att tårarna bränner bakom ögonlocken.
Mattias har rätt ont i det här läget han med. Hans löparknä gör sig påmint ordentligt och sista biten till Uppsala går långsamt, under tystnad. Nu har det dock börjat ljusna och morgondiset ligger så vackert över fälten. Lite då och då klarar jag av att faktiskt fokusera om till att se hur fint det faktiskt är runt omkring.
Anne är till synes helt oberörd vid det här laget. Hon har klarat både sömnbristen och sträckan oerhört bra! Hon är vårt ess!

img_3442

Tillslut är vi äntligen framme i Uppsala. Klockan är runt 08:30 när vi tar dessa sista bilder. En härlig känsla att ha lyckats med att komma hela vägen hit! En kortare bussresa hem till Elins syster där vi får låna dusch (välbehövligt) samt säng för en timmes sömn innan vi firar uppstarten för laget med en helt underbar brunch på dryck och mat. img_3441

Hur gick det med återhämtningen efter första långpasset då?
För min del så var den mesta smärtan borta efter att jag hade fått sova den där timmen hemma hos syrran. Byte av skor och en varm dusch gjorde extremt mycket. Jag hade inga bestående men i form av blåsor, sår eller ont. Det är klart att det kändes lite i benen ett par dagar men inte störande på något sätt. Jag satte genast igång och började planera nästa långpass.
Mattias kände av knät lite efteråt men det återhämtade sig också bra.
Anne mådde bra efteråt.
Martha tog revansch ett tag efteråt och gav sig ut på en tremilspromenad själv. Bättre förberedd så gick det finfint hela vägen.

Nu ser vi fram emot nästa långkörare som går av stapeln den 24/11.